Mursmäckorna som byggde staden — och deras strejk 1888
Mursmäckor vid operabygget på 1890-talet. Okänd fotograf. Stadsmuseet i Stockholm via Stockholmskällan.
Stockholm genomgick en byggboom under slutet av 1800-talet. Stenhusen reste sig, gator förändrades och infrastrukturen växte. Men i skuggan av dessa byggnadsverk slet en arbetsgrupp som länge förblev osynlig i historieskrivningen – mursmäckorna.
Mursmäckorna var kvinnorna som blandade och bar murbruk till murarna. De rörde ihop kalk, vatten och sand i tunga kärl och transporterade det i hinkar som kunde väga upp till 60 kilo. Murbruket bars uppför rangliga träställningar och arbetet utfördes ofta under osäkra förhållanden. Den frätande kalken skadade deras händer, lönen var låg och anställningarna var säsongsbetonade. Många mursmäckor var ogifta kvinnor eller ensamstående mödrar, och yrket var ett av få sätt för dem att försörja sig själva.
Strejken 1888 — en av Sveriges första kvinnostrejker
Den 4 juli 1888 startade en grupp mursmäckor en strejk vid ett bygge på Fleminggatan på Kungsholmen i Stockholm. De krävde en löneökning från 16 öre i timmen till 18 öre. När arbetsgivaren vägrade, lade de ner arbetet.
Detta blev startskottet för en större rörelse. Mursmäckorna marscherade genom Stockholm, besökte andra byggarbetsplatser och uppmanade fler kvinnor att ansluta sig. Strejken växte snabbt och fick stor uppmärksamhet i tidningarna, där den bland annat beskrevs som "Stockholms första qvinnostrejk".
Efter tre dagars protester gav arbetsgivarna med sig och höjde lönen – en viktig seger för en yrkesgrupp som annars hade små möjligheter att påverka sina arbetsvillkor.
Kortvarig seger men ett långvarigt arv
Trots att strejken ledde till en löneökning, var förbättringarna kortvariga. Några år senare, på grund av en ekonomisk nedgång, sänktes mursmäckornas löner igen. Yrket försvann gradvis i början av 1900-talet i takt med förändringar inom byggindustrin och förbättrade arbetsvillkor för byggnadsarbetare. Den sista yrkesverksamma mursmäckan i Stockholm ska ha slutat omkring 1922.
Strejken 1888 är dock en milstolpe i svensk arbetsmarknadshistoria. Den visar hur även en yrkesgrupp med svag ställning kunde organisera sig och påverka sina villkor – och den belyser kvinnors roll i den tidiga svenska arbetarrörelsen.
Historien skrivs inte av sig själv
Mursmäckorna byggde den stabila grunden för Stockholm – men deras berättelser höll på att gå förlorade. I dag vet vi mer om arkitekterna och byggmästarna än om kvinnorna som bar murbruket på sina ryggar.
För att fler kvinnor i historien ska få den plats de förtjänar, krävs det att någon lyfter, gräver fram och bevarar deras berättelser. Därför finns Sällskapet, Kvinnohistoriskas medlemsklubb, som stöttar museets arbete.
Genom att bli medlem för 30 kr i månaden hjälper du oss att fortsätta arbetet med att synliggöra kvinnors historia. För precis som att muren inte står utan murbruket, står inte historien utan dem som stöttar den.
Källor:
Byggnadsarbetaren, “Så fick bruksmäckorna upp lönen på 1800-talet”.
Företagskällan, “Mursmäckorna strejkar”.